Jag fick denna dag, årets sista, ett mail "Tror ni på änglar?" från en speciell vän: "Inspirerad av att det är ett Nytt År på gång tar jag fram mina"Archangel Oracle Cards" och dristar mig till att lägga ett kort för var och en av oss. Frågan är vad 09 håller för oss och vill inspirera oss till..." 
"...Lotta -Clear Your Space. Clear the energy around you, and use feng-shui. Archangel Jophiel"
Beundrar min man som är med våra tre barn på Ica, Systemet och i byggvaruhuset. Själv förbereder jag inför festen imorgon. POFF, det blir plötsligt kolsvart och tyst i hela huset. Jag ser att det lyser hos grannarna. Vi har förmodligen inte blivit invaderade av en högre makt. Så jag tar lugnt tändstickorna på spisfläkten och tänder stearinljus, tillräckligt många för att kunna arbeta vidare i köket. Sedan när inget mer går att tillreda av nyårsmiddagen, i avsaknad av proppar till elskåpet, så sätter jag mig ned en liten stund i ro och läser i det stilla stearinljusets sken tills invasionen är ett faktum - familjen och alla kassarna....
Läste en bok som jag trodde skulle störtinspirera mig till företagande. Våga, hette den, skriven av Signhild Arnegård Hansen. Mamma till många barn, varav ett med flera handikapp, önskade hon en livsstil som erbjöd möjlighet att få ihop familjelivet samtidigt som hon ville kunna försörja sig. Familjen var således hennes utgångspunkt när hon påbörjade sitt företagaräventyr med såväl motvind som medvind. Hon vågade, kvinnan bakom Svenska Lantchips, som idag exporterar sina chips till åtskilliga länder.
Det pågår fullt dagsljus. Solstrålarna letar sig in och visar mig otvetydigt nyktert att det är kolossalt dammigt överallt. Fortfarande lockar det där slöa, lata, slappa, att kura, bara ligga och läsa... Men... jag börjar med att kasta den gamla, trista disktrasan och byter i en enda rörelse ut den mot en ny som inte förlorat sin färg. Häller upp ett stort glas friskt vatten som jag dricker i ett svep och fyller liksom på cellerna med renande och vital vätska. Jag säger farväl till vissna julblommor och placerar en vas med lite piggare tulpaner i blickfånget. Plockar med lättnad ihop tomtarna som nu gjort sitt och ersätter en solkig linneduk med en nytvättad, fräsch... Jag är på gång känner jag...Och det känns bra.
I årets julstök tog jag av mig mina dagligen burna ringar -förlovningsringen från Strasbourg 1992 och vigselringen från Eskilstuna 1994 - och lade dem... Jaa, jag lade dem på ett sånt där synnerligen bra ställe... Det känns fortfarande tomt utan dem. Sörjer. Kan inte begripa var... Men jag börjar acceptera att jag får klara mig förutan. Och jag vet allt, att som man bäddar får man... 
Varit ledig, lat. Sovit. Ätit GOTT, aningen för mycket. Haft ett band av täta umgängespärlor. Myst. Läst böcker liggandes... Och så har vi röjt i källaren, närmare bestämt i det gamla garaget. Det är ett bra tecken. Det brukar börja med en fysisk rensning... Symboliskt ge plats åt något nytt, fräscht här i livet...
Till alla som tittar in här, kära vänner, önskar jag och familjen, EN RIKTIGT GOD OCH FRÖJDEFULL JUL! 
...tjusigt pynt värre...
...brötigt i granen...
...stjärna på sniskan...
...alternativa tomtar... 
Vill skriva något om kärlek. Något. Kärlek i stort mellan människorna. Vad? Jag känner den. Jag vill något med ett budskap om den. Vad?
Jag känner mig lycklig. Bara vakna och känna att dagen ligger utsträckt framför mig, med öppna armar. Solen skiner. Söndagsmorgonen får glida över i förmiddag utan att vi klär på oss. Vi slappar. Slöar. Förutom vår fotbollskille som spelar cup. Och hans far som står och hejar på.
Tänker på mitt yrkesår. Det har varit ett kasta-sig-ut-år med konsultbolaget. Mycket givande, utmanande och utvecklande. Nästa år vill jag ska bli ett mognadens år. Nyponbilden skänker mig tillförsikt att så småningom kunna skörda erfarenhetens frukt, den trygga, sköna. 
På väg hem igår kväll, några steg från tunnelbanan, säger min vän:
Skönt att komma hem. Kära hem. Och nu är det JULLOV. Lite för trött för att känna det. I morgon vill jag sova ...
Det finns så mycket att vara tacksam över. I varje stund. Eller
Hemstickad, jadegrön mohairtröja. Uppklippt hår. Glad, upptäckande, ganska sprallig gymnasietjej som spelar in listorna från Tracks - Toto, Alison Moyet, Simple Minds... Livet är spännande och varje dag är full av positiv förväntan.
Vill inte du börja blogga? undrar jag. Det är kul.
I en artikel Sorg kan få människor att växa, i Memento, en tidning från begravningsbranschen, läser jag om att bemöta den sörjande med "tuff kärlek och nakna fakta utan omsvep". Döden är inte alltid vacker men den är en del av verkligheten. Det handlar om att låta den sörjande konfronteras med verkligheten - säga som det är, visa hur det ser ut... inte försöka förskona, inte försköna... "Konfrontationen tar inte bort sorgen, men ger den ett annat utgångsläge" .
Ett tu tre - kraft! Övervinn tre inre motstånd per dag. Och vinn inre frid! Det läste jag om här. Och det har sporrat mig att ta tag i skrivarbete och administration samt att pallra mig iväg och simma så här långt... Ett kvar... Vad mer?
Barnen är nybadade. Luciakronan till firandet imorgon har batterier som fungerar. Mitt te är rykande hett.Släcker ner datorn. Går upp en trappa. Dags för söndagsfilm. Jag kollar väldigt lite på TV, men nu är jag sugen på spänning med Brad Pitt m fl. God natt!
Vi åt alla så att det stod härliga till av alla de gotter vi bjöds på. Värdinnan var också god.
Låg i sängen och drog mig i morse. Den där huvudvärken var där igen. Nej, bort, dig vill jag inte ha. Så har jag tänkt, sista veckan då den dykt upp där i tinningen. Jag som brukar vara så förskonad från sånt. Jag har stretat emot, förnekat, rationaliserat bort den lilla värken. Detta insåg jag plöstligt och Dalai Lamas andemening om att det är själva icketoleransen i sig av lidandet som orsakar det störta lidandet, kom till mig. Och i nästa stund Anna Kåvers ord om att smärta som ej accepteras blir just lidande... OK, jag HAR ont i huvudet. Det ÄR OK. JA, huvudvärk du FÅR finnas... Välkommen huvudvärk...ajaj...
Jag hade lättare att konversera med folk, bjuda på mig själv och föra mig i salonger förr i tiden, känns det som. Bara så.
- G..r..ö..n.. GRÖN!! - Ja, men lilla unge, du kan ju läsa mycket mer än jag trodde! Pysselboksblad, på blad, vänds.
Bara så skönt att vara i början på en skön, löftesrik helg! Och fina tulpaner, det har jag.
Saker och ting börjar sortera upp sig inför nästa termin. Känns bra.
Gillar att åka tåg. Ensam. Jag och mina tankar. På färd. Både mot kända och okända mål. Och samtidigt här och nu. Bara sitta stilla, titta ut och låta mig färdas...
Där satt den. Sista dagen i en serie av kursledardagar den här hösten. Ett slags självuttryck detta också, tror jag. Känner mig stolt och glad över hösten - dess många små uppdrag, alla led i ett större. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag får ägna mig åt min inre övertygelse.
Förhållningssätt i denna konjunkturssvacka? En dos realism. En dos tillit. Plus en smart strategi.
Den här lilla tösen, barn nummer tre i barnaskaran, har vi nästan aldrig lagt för kvällen... (man får tänka slöa föräldrar). Hon somnar lite här och där när hon tycker att det är dags, oftast i rimlig tid "Nu vill jag sova". Ibland i sin säng. Inte sällan vid min sida när jag sitter och läser... Tack för idag och god natt!
Det var så länge sedan jag hade mitt fria virvlande under onsdagar,19.00-21.00. Jag utfäster här: Nästa termin kommer dansen att stå i blom. Så får jag lov? Någon?
Två givande dagar på mysiga Grinda Värdshus med kollegerna i företaget vi bygger. Första dagen jobbar vi med vårt klimat hela dagen. Vi tycker att det är tryggt och öppet. Pratar om gnissel och spänningar. Skapar spelregler. Ger varandra feedback. Tittar på våra individuella styrkor och fallgropar. De senare faller vi i när våra styrkor blir överdrivna. Vi hittar våpet, harmoniknarkaren, överkritikern, fladdrande höstlövet, fundamentalistiska krigaren, sleezebagen m fl. Var och en av oss döper sin goding (gissa min). Vi tittar på möjliga, motsatta sidor till dessa, att utveckla. Så skålar vi och äter julbord, kryddat med lite "tuffa frågekort".
Jag var hos henne idag, min tysta. Spakänsla. Tända ljus. Soft musik. Vackra blommor. I feel good. Får massage i hårbotten, i tinningarna och i pannan... Mmm... spinner som en katt. Då masserar hon lite till.
Under middagen med "teamet" igår förkunnade en av teammedlemmarna att vi alla skulle få träffa våra personliga orakel, till kaffet. Vi fick formulera en fråga som vi ville ha svar på.
Varför inte här? Mossan tar mjukt emot. Utrymme för flera...
En icke vetande attityd. Den körde jag med idag på Ica. Då blev jag faktiskt nyfiken på riktigt. Vad rekommenderar folk för ost till pepparkakor? Annars hade jag i bakhuvudet att någon form av grönmögelost kunde vara gott, eller vad var det nu?
Nej, nu får jag ta och sätta mig ner på rumpan och tänka till inför morgondagens uppdrag. Få fram några lysande idéer. Någon åtminstone. Annars fungerar det inte. Jag känner motstånd! Hela helgen har varit så ledig, slapp och skön. Den som spar, han har... jag vet. Just do it!
Hög feststämning igår. Hjärtligt 40-årsfirande. Min blick hänger smått idag men jag ler fortfarande. Lite oartigt kanske att börja dansa med några medgäster redan innan efterrätten var på bordet... men nej, värdinnan såg inte ut att misstycka. Värden stängde av musiken så att tacktalet kunde hållas. Sedan gav jag mig hän i dansens virvlar tills droskan förde oss hem. Min ena sko blev kvar. Upptäckte jag i morse när jag gick igenom mina pinaler. Värsta askungen. Min prins var snäll och skulle hämta upp skon på festplatsen idag. But no shoe to be found...
