Läste en bok som jag trodde skulle störtinspirera mig till företagande. Våga, hette den, skriven av Signhild Arnegård Hansen. Mamma till många barn, varav ett med flera handikapp, önskade hon en livsstil som erbjöd möjlighet att få ihop familjelivet samtidigt som hon ville kunna försörja sig. Familjen var således hennes utgångspunkt när hon påbörjade sitt företagaräventyr med såväl motvind som medvind. Hon vågade, kvinnan bakom Svenska Lantchips, som idag exporterar sina chips till åtskilliga länder."Att vara entreprenör är snarare ett livsval, en iställning till livets möjligheter. Det handlar om att våga. Trots att det finns risker." Har inte i grunden så mycket med trygghet att göra.
Man behöver fundera över sina prioriteringar, skriver hon. Är livet på väg i rätt riktning? När jag läser boken känner jag att den främst inspirerar mig att ha familjen som utgångspunkt när jag organisererar mitt yrkesliv. Jo, jag är faktiskt redan inne på den vägen med en fot i en deltidsanställning med flexibla arbetstider och en i ett växande företagssammanhang. Men det finns fler steg att ta. Möjligheter. Och fallgropar på vägen... Kanske är företagande vägen till att jobba mindre överhuvudtaget? undrar den late livsnjutaren i mig som också vill göra sin röst hörd.
.
Jag ger helst författarens budskap en generell tolkning: Att våga - att ha entreprenörsanda, se möjligheter i livet - är en väg att möjliggöra det man vill i livet i stort, inte bara som försörjning... Och att då och då känna efter om riktningen är rätt, för att kunna välja att våga! Eller våga välja...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar