Det var OK att gå upp tidigt i morse och få upp familjen. Sedan upptäcker jag det. Känner mig gråtfärdig. Tankarna far genom huvudet. När hade jag den senast? Har jag tappat den ute i snön? Spännet knäpper ju upp sig ibland. Skamset frågar jag min morgonhängiga familj om någon möjligen sett mitt armbandsur, det som jag fick i tioårig bröllopspresent av min make… Det har ingen. Letar och letar. OK, jag hittar det inte. Måste gå iväg nu. Självklander. Känner mig helt enkelt skitless på min tendens att förlägga saker. Suck, jaja!På jobbet är det flera som upptäcker att jag bär en ny ring, min gamla 60-talsring med pärla, den jag fick av min mor under studenttiden. "Jag eh, förlade mina ringar under julstöket". Tiger om klockan. Får massor av tips: Gå till ett medium. Fråga dig själv var du lagt dem precis innan du somnar. KÖP NYA!...
Men plötsligt vänder allt… Min käre hittar klockan i ett pennställ. Och ringarna, i en korg med borstar i badrummet...
Lärt mig något. En vändning?
2 kommentarer:
Vad skönt! Grattis till att kunna släppa detta och fokusera på alla nya knoppar som ska blomma under nya året! (Och få ork till att ta sig igenom denna vecka som i och för sig bara består av 3 arbetsdagar men ack så intensiva)
/Berit (ditt gamla avlagda ex)
Jätteskönt! Berit, inte avlagd inte. HET. Ha bra arbetsdagar!
Skicka en kommentar