Idag känner jag mig ett litet steg på väg mot detta. Anspänningen släpper. Trycket lättar. Jag känner att det har varit värt att anstränga mig. Lärt mig massor och klarat utmaningen. Mödan har gett utdelning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Så sakligt redogjort. Pang. Så har du benat upp det. Måste kännas bra!
Jo! Känns skönt, A. Lite som före och efter en stor tenta du tycker är viktig.
För att säga något mer om det hela så går det lättare för mig att dansa den här dansen när jag lärt mig stegen hyfsat och framför allt slutar att fokusera på mig själv. Och är i kontakt med Varför jag gör det jag gör.
Tack för hjälpen idag!
Ah, stolt över dig. Vårt långa samtal i lördags ledde också till många funeringar kring bl a detta, tid har jag ju nu gott om att ägna mig åt analys och tankar.
Att sluta fokusera på sig själv är jättestort. Och den förmågan kan ju leda till så mycket. Jag brukar tänka att våga ge mig hän, när jag står där, och undrar hur fan detta ska gå. Släppa kontrollen. Det är jag bra på yrkesmässigt. Men har längre kvar i privatlivet.
Och Varför man gör det man gör. Det är ju du, som så mycket, så bra på att klura ut och se. Och vet man varför, får ju allt en annan mening och glädje.
En sådan här lång kommentar har jag presterat med vänstern. Det kan inte vara något annat än en komplimang till din blogg.
Jag känner igen det där. Det går som en dans när man väl kan stegen och kan fokusera på känslan i dansen. Längtar själv dit i min nuvarande dans, där jag fortfarande trampar fel, snubblar och är ofri.
Anonym, tack! Snälla ord! Sådana utforskande samtal lever vidare efter vi lagt på luren, känner igen det.. Inget kul när självmedvetenheten blir en belastning...
OCh jag känner igen mig i din beskrivning, ankie, må du tro om att snubbla...och ta sig upp på benen igen...
hej igen,
anonym och ankie, precis - mening, glädje och frihet - värt att snubbla och släppa kollen för!
Skicka en kommentar