Under de sköna dagarna på Gotland med vänfamiljen tog jag mig en joggingtur längs grusvägen. Det blev en speciell joggingtur - alla vilda blommors nästan overkliga skönhet i dikesrenen, ljuset över de öppna fälten, skuggan av de knotiga tallarna, min enslighet i den storslagna naturen... min andning och mina löparsteg var så flygande lätta...Plötsligt ramlade bitar på plats och jag fick en glasklar insikt om vart jag är på väg med mitt värv framöver, ingen stor förändring, men en tydligare riktning... Yes! This is the way it shall be! Och jag har ingen brådska, tänker njuta av resan!
2 kommentarer:
Oj, en sån joggingtur skulle jag också behöva :)
Hej Camilla, får jag bjuda in till en själslig liten joggingtur, så läs lite i boken i tidigare inlägg. Kanske tycker du om den.
Skicka en kommentar