Helgen, liksom förra helgen ägnas i mycket till markarbete - var och en på sitt sätt...Stunder av gnälliga barnröster. En gnällig röst för mycket. En ihärdig vilja för mycket. Jag får ett utbrott, SKRIKER åt mina barn! Huset stelnar i några sekunder.
Jag vet att det inte är barnens fel. Och inte markarbetarens. Bara dags att lyssna på mitt behov att vara ensam!
Efter en utåtriktad, mycket social och dynamisk tid, dags att vända mig inåt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar