tisdag 20 maj 2008

Vanlig och himla fin


Så fulländad! Och den bara ÄR. Är, utan att göra det minsta.
Eller?

13 kommentarer:

Borsökna Östergård sa...

Som att slå in ett öppet fönster. Jag svarar inte desto mindre: DEN FÖRÖKAR SIG. ;)

Anonym sa...

Maskrosen är vit eller gul. Svampen är god.
Hinden springer genom skogen.
Ugglan ser.
Björnmossan är sval mot min nakna hud.

Världens sorg är att människan är ensam om sitt problemformuleringsprivilegium.

Märta Stewart/ Min stora lilla värld sa...

Jag säger bara HEJ! :-) Välkommen till bloggvärlden!

Peace in mind sa...

Vi borde kanske alla lära av maskrosen. Dess sexliv är säkert mycket blomstrande. Bara genom att vara.

Anonym sa...

Jag började njuta mycket mer av sexlivet sedan jag lärde mig att vara och inte prestera.

När jag presterade var jag inte närvarande. Det är jag nu. Även om jag ibland flyger från blomma till blomma.

Uttrycksrum sa...

lA: Hm, intressant observation vad gäller maskrosen.

Lilla poetfjäril!

Hej, min stora lilla värld och tack!

Anna, åhhh!

Lilla fjäril: Det kan jag tro. Grattis! Din närvaro blir fröet till många maskrosor...

Anonym sa...

Jag är allergisk mot maskrosor, men inte när de tynat ut, ja, då de alltså kan FÖRÖKA sig som fru von Tän så finurligt svarade och Anna sade att den bara ÄR. Att bara vara är ju det allra bästa.

Du, den lilla fjärilen, är inspirerande poetisk. Men man undrar ju, är det lättare att vara närvarande som du skriver när man flyger från blomma till blomma, eller svårare?

Nyfiken gul tjej "som badade i ett badkar i en gammal källare en gång för hundra år sen"

Anonym sa...

Anonym: Den gamla stigen känner mina fötter och bär dem framåt tryggt. Men det är också allt. Närvarande - ja, men viss om målet.

Den nya stigen är okänd för mig. Jag vet inte vart den leder och vilka saker som kantar dess väg. Det ökar mitt hjärtas slag.

När jag förr i tiden vandrade nya stigar, var jag angelägen om att fötterna skulle passa fint på leden, i stället för att njuta av upptäckarlust. Jag hörde inte mitt hjärta - eller var för rädd för att lyssna.

Då var jag bara en puppa.

Jag är en liten fjäril, jag
som finns på blomsterängen
och flyga vill jag varje dag
- för det är väl poängen?

Uttrycksrum sa...

Fjäril vingad, känner du igen?:

”För att man skall kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas.

För att man skall kunna flyga
måste man gå högst upp på strået
fastän det böjer sig
och svindeln kommer

För att man skall kunna flyga
måste modet vara aningen större
än rädslan
och en gynnsam vind råda”

(Ur instruktion för skalbaggar av Margareta Ekström)

Anonym sa...

Nyfiken blogg: En drake behöver motvind för att stiga, en kondor uppvind.

Instruktionen till skalbaggen är fin, utom den sista raden. Där blir skalbaggen ett offer. Den gynnsamma vinden går inte att vänta på - ibland behöver man flyga ändå.

Uttrycksrum sa...

Fjäril där, du vet vad du pratar om.

Men säg, hur veta vad som är en gynnsam vind? KAnske är varje vind gynnsam - på sitt sätt.

Men det funkar ju inte att vänta, vänta och vänta.

Håller med dig om att det är något störande med sista raden... Kanske kan vi tolka det som att den gynnsamma vinden som måste till handlar om en INRE vind, en gynnsam inre vind.

Anonym sa...

Nyfiken blogg: Det är adjektivet "gynnsam" som stör mig - vem ska bestämma det? Om någon annan bestämmer det, måste jag vänta. Om jag ska bestämma det, kan jag låta rädslan styra.

När jag fattar sådant mod att det är aningen större än rädslan, uppstår den gynnsamma vinden.

Uttrycksrum sa...

Fjäril vingad: I see. Ja, låt oss känna rädslan och flyga ändå!