Satt en stund idag i kafeterian på KS, sjukhuset, mitt i all mänsklighet. Allt finns där, en människas början och en människas slut. Och allt däremellan... Glädje, hopp, läkning och svårigheter, värk och förtvivlan...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja, ibland är det bra att stanna upp en stund och få perspektiv. En kaffe på KS kan vara just en sån stund.
tack för grattis på min sida!
Ja, jag har varit med om något liknande idag. En anhörig som sitter och ammar, en annan i 8e månaden med en klängig och glad ett-åring i famnen, våra egna barn som leker och skrattar i väntrummet och så alla vi samlade i någon form av chock och rinnande ögon kring ett gulgrått döende magert skelett med blåa ben och svarta fläckar i ansiktet och som fortfarande andas väsande, någon som var här för fem veckor sedan och åt middag efter sitt jobb och körde bil hem efter maten. Naturligtvis är detta jättehemskt och passar säkert inte på denna upplyftande blogg, men det jag ville säga var att jag aldrig känt så starkt efter barnens födelser att livet kommer och livet går och att jag lever mitt i livet, detta korta liv som vi förärats. K2
Helt klart, Yogamamma! Förstår att du firar din "examen"!
K2, du är så välkommen med whatever här! Tack för din rörande betrakelse, en svår stund. OCh du skriver vackert om livet. Varma kramar till er, ja, speciellt nu.
Skicka en kommentar