I ottan steg vi upp denna lördag, 7 kvinnor och begav oss till Katrineholm för en heldag i utvecklingens tecken. 
Det blev en välbalanserad kompott av nulägesrunda, prat om utvecklingen i vår bransch, coaching av varandra, feedback, reflektion, erfarenhets- och kunskapsutbyte,
allt i en blandning av struktur och flexibilitet med inslag av grupprocess med både tårar och skratt, te och kaffe i omgångar...
Fyllt hemmet i helgen med den äldre generationen. Alla de tre närmsta som är i livet. Många här för barnen. Tid ges. Rikt.
Flera av oss i gamla Teamet är möra denna kväll när vi träffas. Spelar ingen roll.
Det brukar inte vara min svårighet att släppa PÅ passion när jag håller kurser i det jag brinner för. Vad hände idag?
Igen konstaterar jag det. Joggningen är mitt elixir. Förtrollas av smäktande musik, frisk luft och endorfiner... Den månatliga kroppsilskan vänds till gott humör och energi...
Idag var det första kloklippningen och burrengörningen. Det tog lite tid. Lär oss bit för bit. Väl värt för allt kel. Jag gick själv och hämtade mig en kanin ner till soffan idag... 
Min yngsta pojk brukar vara en hejare på att göra brasor. Just nu luktar det mycket rök... blir det någon fyr?
SKÖN LÖRDAG!
Flygande veckor med svung och åstadkommanden, inkluderat helgerna. Snart tider med mer av vakuum och bara finnas till.
Tillbaka idag på jobbet möttes jag av min lilla orkidé. Just ja! Kände hur glad jag blev och hur mitt ansikte fick ett leende. Hade glömt att jag gett mig den i fredags.
Idag känner jag mig ett litet steg på väg mot detta. Anspänningen släpper. Trycket lättar. Jag känner att det har varit värt att anstränga mig. Lärt mig massor och klarat utmaningen. Mödan har gett utdelning.
Men kanske något för min singel? Njae....inte så mycket för frostiga typer.
Vi njuter av frostens vackra, isvita skrud. Samtidigt är ljuset på mångas läppar, det efterlängtade. Det mörkaste är förbi. 
Känner löftet om en ny vår sjunga i oss. Delar iver och längtan med en liten, bråd knopp.
Han kommer att sköta om den. Det kommer han,vår lille son, snart 9-år. Det känner vi.
Det tog tid att komma tillbaka i jobbrytmen den här gången. En del av mig ville inte. Inte alls. Men nu är jag där, i den mer aktionfyllda formen igen. Nu känns det bra. Ett tag. Jag behöver det också. Sedan ska jag växla ned igen. Det må vara balans på det hela.
Viss bävan. Känt mig liten inför uppgiften som stundar. Nu börjar jag tänka och känna att jag har två karameller framför mig här i veckan. Fortfarande lite blandat dock. Äckelgott. Men med begynnande smak av tillförsikt.
En person jag mötte idag upplyste mig sakligt: 
Idag fick jag ett mail. En röst från så länge sedan! Mitt hjärta gjorde en volt. Och jag kände igen mig. 
"Clear your space. Clear the energy around you". Rensar något litet helst varje dag. Stökiga lådan med underkläder ena dagen, tjocka pappershögen i köket andra dagen... mailboxen, favoritsidorna på internet, plånboken... Och min man som körde två vändor med byggskräp till tippen idag... Steg för steg. Vid slutet av 2009 ska hela huset, jag och livet vara "rensat". Vet inte riktigt vad jag menar med "jag och livet" här, men det har med det här att göra, inre ljus. En ständigt pågående process i och för sig...
Vi har tagit i hand på vad vi ska fortsätta med och avsluta för större, praktiska projekt under våren och sommaren, jag och min man, innan vi drar igång nya... Clear the energy. Ser framför mig stengångarna anlagda, marken fixad och gräset utrullat, teglet på plats på garagetaket och västkuststället med en fungerande vattentoalett... Yes!
Förmiddagspyssel. Var och en pysslar med sitt. Eller försöker. Mitt emot varandra. Båda vänsterhänta. Hon pratar mycket. Uppspelt inför julgransplundringen hon ska gå på.
Att bli uppäten av sitt bloggmonster, läste jag en spalt om idag, i SvD (anna larsson). När man skapar en bloggpersonlighet, ett extra jag, som sedan inte går att kontrollera... Intressant.
De hänger ihop så himla väl - kroppen och själen! Det fysiologiska och det psykologiska. Deras respektive tillstånd smittar varandra. Oavsett med vad. Ingen nyhet, bara så påtagligt efter ett träningspass och när det är soligt ute. Humöret får sig en kick uppåt, stegen blir lättare och tankarna ljusare. Jag märker att jag nynnar och lyfter blicken mot skyn. Sinnena skärps överlag. .
Lyxigt att ha en pluggeftermiddag hemma. Så skönt att vara hemma. Frossar i min kokongmentalitet - lindar in mig i filtar i soffhörnet. Och jag drömmer mig bort till värme, ljus och lätta tider. En värld där kärleken mellan människorna råder över alla gränser. Alla vill varandra väl.
Ensamlunch igår, på caféet med hembakt som specialitet. Skön stund. Ville ha något sött efter maten. Kakförsäljerskan tillika caféinnehavare sa då: ” Vänta en stund, så försvinner sötsuget. Det är rent fysiologiskt”.
Det var OK att gå upp tidigt i morse och få upp familjen. Sedan upptäcker jag det. Känner mig gråtfärdig. Tankarna far genom huvudet. När hade jag den senast? Har jag tappat den ute i snön? Spännet knäpper ju upp sig ibland. Skamset frågar jag min morgonhängiga familj om någon möjligen sett mitt armbandsur, det som jag fick i tioårig bröllopspresent av min make… Det har ingen. Letar och letar. OK, jag hittar det inte. Måste gå iväg nu. Självklander. Känner mig helt enkelt skitless på min tendens att förlägga saker. Suck, jaja!
Imorgon är det sista dagisterminens första dag. Efter denna termin är det slut med dagis efter 10 år i den branschen - hämta och lämna... Kommer nog att känna vemod när det är dags att ta farväl.
Havregrynsgröt. Med lingonsylt. Så länge sedan! Nu öppnar smaken raka minnesvägen tillbaka till den tid som flytt. Känslan i mitt spartanska studentkök i "snärketripletten" där jag kokar min gröt. Livet är upptäckande, lekfullt, förväntansfullt pirrigt och också allvarsamt. Duken är blå och vitrutig. Köksluckorna är organgegula. Drygt 20 år sedan. Jag har kvar kastrullen.
Idag vände jag mig ifrån dagsljuset. Stannade inne. I morgon ska jag vända mig mot ljuset. Det ska bli en lång, härlig promenad, ut i naturen. I vinterljuset. Min ängel Jophiel funkar som inspiration och ledstjärna.
Övervunnit motståndet. Fått igång mig. Så är det ju, tänker jag varje gång efteråt när belöningen av större lugn, nöjdhet och lättnad infinner sig. Plus en liten bit på väg mot måluppfyllelsen. Det gäller bara att ta tag i jobbet, börja i ett litet hörn, ta de första tagen... Som när man ska klä av och kasta ut den barrande julgranen. Eller resna ur den anfallande garderoben. Steg för steg, metodiskt, lugnt och fint. Et voilà!
Ljus, frisk luft och rörelse gör människan mer än gott! Och allt det vackra! 
Känslan - livet är en gåva!
Längtan efter att bli färdig. Tillräckligt färdig. Mogen. Kunna sprida fröna till andra utan ansträngning. Bara vara. I en dans. Blir man någonsin färdig?
Fått ett nytt underbart porträtt av familjen av min dotter, 5 år. Det roar mig åter att jag mycket större än min man.
Min ordkompis, skickar plötsligt ett litet sms dan före nyårsafton: "Rådig är ett bättre ord än kapabel, kram..." (människosyn och tro som krävs för att kunna coacha någon - att den man coachar är kapabel, har en inneboende kraft...) Denna förmiddag skickar vi 12 sms fram och tillbaka i frågan. Jag ler när det plingar till i telefonen.
Idag hörde jag och min vän häpnadsväckande änglamusik under långpromenaden längs vattnet. Isen sjöng och spelade, som klingande klockor. Något jag aldrig upplevt förut.
